Min cykel har punktering. Detta är ett tråkigt faktum, eftersom den används väldigt, väldigt frekvent. Då problem är till för att lösas (läs: för att undvika ett stort psykbryt orsakat av för mycket promenerande/bussåkande) tog jag idag bussen ner på stan och storhandlade på Claes Ohlsson (cykelpump, lagningskit, ny slang x2 samt lagningslappar - tänkte att det var lika bra att passa på och vara beredd nästa gång punkteringsjävulen slår till).
Det här var inte huvudpoängen i min berättelse, istället vill jag komma till det här med rädsla. När jag kliver på lokalbussen finns inget helt ledigt dubbelsäte, så jag sätter mig brevid en dam, modell äldre. Handväskan som hon har i knäet suger hon tag i och tar ett stadigt grepp med båda så att knogarna vitnar, samtidigt som hon tittar åt mitt håll. Man kan tro att hon har hängt med på polisstudenternas praktiska lektioner, eller något i den stilen, med tanke på hennes reaktionshastighet. Ser jag verkligen så farlig ut? En tjej i glasögon, röd Haglöfsjacka, ryggsäck och brunt axellångt hår. Ja, kanske. Tydligen. I de lugnaste vatten går de fulaste fiskarna.
Dagens äldre. Jag säger då det.
Imorgon ska jag laga min cykel.
Sedan ska jag cykla och känna vinden i håret.
Kanske cykla till PRO och föreslå ett samarbete för att bygga broar mellan generationerna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar