I förra veckan var jag och handlade. Detta vill jag inte påstå är något speciellt i sig, men den här gången tänkte jag att jag skulle vara en duktig och förutseende människa. Alltså skulle jag handla hem nytt tvättmedel innan det var helt slut, vilket det mycket snart skulle komma att bli. Jag hade ingen handlingslista med mig, så "tvättmedeltvättmedeltvättmedel" malde som en schlagerlåt i huvudet. När jag packar ner varorna i ryggsäcken ger jag mig själv en mental klapp på huvudet och tänker att jag är en organiserad och ordentlig människa, trots allt.
Ni anar inte besvikelsen som griper tag i mig när jag kommer hem och ser att det är VITTVÄTTMEDEL. Åh. Hur kan man vara så klantig? Jag har ju noggrant valt ut sort, fabrikat och prisklass. Slätar över mitt misstag genom att tänka att någon måste ha ställt förpackningen på fel plats (försvarsmekanism: skyll på någon annan).
Kvitto och tvättmedelsförpackning har sedan dess samlat damm i min hall, jag har tänkt gå tillbaka och byta.
Idag cyklar jag hemåt med en klasskompis som bor i samma område. Jag förklarar att jag ska cykla mot affären och berättar om mitt lilla misstag (har nu, åter igen, varit förutseende och tagit med mig nämnda förpackning).
Ikväll ringde min klasskompis för att diskutera injektioner inför morgondagens examination. När vi börjar vara klara med alla skolrelaterade frågor skrattar hon till och frågar "gick det bra med tvättmedlet?". Jag skrattar lite jag också och svarar att "det gick bra, hade varit lite jobbigt annars, då hade jag ju bara kunnat använda vita kläder och jag har inte så många".
"Du hade fått skaffa en ny garderob, bara vita kläder. Vita jeans. Och så hade du kunnat köpa en vit kavaj."
Men tänk så opraktiskt. Vitt. Fläckarna syns ju så lätt.
Vilken tur att det ordnade sig.
Jag andas ut. Och hur snyggt är det egentligen med vita jeans?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar