Idag för ett år sedan

Den 21 juni är min födelsedag. Förra året den här dagen var jag i Peru. Jag och en vän var och backpackade i Sydamerika och just den här dagen skulle vi ta oss från Arequipa till Puno. Det här är i början av vår resa och det har ännu inte riktigt gått upp för oss hur det verkligen fungerar i Sydamerika gällande infrastruktur. När vi kommer till busstationen står det människor som gastar, den enda högre än den andra, namn på olika städer. Man får anstänga sig för att med våra otränade svenska öron verkligen höra vad de säger. Efter ett tag har vi hittat en utropare och stoppar honom mitt i galandet "PUNO, PUNO, PUUUNOOO" och vi betalar snabbt de ynka slantar det kostar (motsvarande 15 kronor) att ta sig med deras bussföretag resan som beräknas ta åtta timmar. Han vallar snabbt iväg oss till bussen, tydligen är det snart avgång. Senare kommer vi på att avgång sker när bussen är fylld med resenärer, men det kan vi ju omöjligt veta nu. Ombord på bussen är det bara vi som inte är av inhemsk härkomst. Vi blir utstirrade. Det är varken första eller sista gången. Säkert låter också vårt märkliga språk otroligt knäppt i deras öron.

Om man tycker att svenska bussar är trånga har man aldrig åkt en peruansk dito. Vi skumpar iväg och tjattrandet på spanska från våra medresenärer är öronbedövande. Men man lär sig koppla bort. Lyssna lite på iPod och knapra på ett kex. Någon timme går. Dricka lite vatten. Någon timme till försvinner. Då börjar både jag och Jessica känna behov av att uppsöka en toalett. Att det skulle finnas någon sådan på bussen är inte ens tänkbart i fantasin, således antar vi att bussen komer stanna någonstans. Kommunikationen är lite bristande, då engelska inte går att göra sig förstådd på. Med andra ord sitter vi och väntar på toastopp alltmedan temperaturen i bussen stiger för varje sekund. Till slut är det fruktansvärt varmt i bussen, jag och Jessica orkar inte ens prata med varandra. Vid det här stadiet orkar vi inte ens lyssna på iPodens skvalande. Magen värker, det känns som att blåsan ska sprängas om man inte får gå på toa snart. Att hitta en ställning på det minimala utrymme man har till förfogande, där man inte låter armarna vila vid sin egen kropp är i princip omöjligt, men vi gör vårt bästa. Ett par timmar till går.

När vi tillslut stannar känns det som en skänk från ovan. Vi följer med strömmen och det finns en toalett bakom det lilla fallfärdiga hus som tjänstgör som kiosk. Det är ingen bakom oss i kön, men det är ingenting vi tänker särskilt på. När det blir min tur är lättnaden stor, men precis då blåsan har släppt på trycket och jag andas ut för första gången på länge skriker Jessica, som står utanför toadörren, "BUSSEN ÅKER!". Snacka om att bli berövad på ett fantastiskt ögonblick. Hon springer dit och lyckas stoppa chauffören, tur i sammanhanget är att hon även lyckades hålla kvar dem tills jag kom springade med andan i halsen och slarvigt uppdragna byxor.

Bussresan fortsätter. Jag har fått tömma halva blåsan och Jessica inte alls. Värmen är fortfarande lika kvävande, men nu är vi mest tacksamma att vi ens är med bussen då alternativet att bli lämnad ensamma i en peruansk håla utan packning minst sagt inte känns lockande. Överhuvudtaget.

Någon timme till passerar. Och ytterligare någon. Vi båda halvligger i en slags dvala på våra säten.

Plötsligt börjar det vara lite bebyggelse utanför fönstrena, inte längre enbart sandberg och öken. Folk börjar röra på sig. Det blir ännu tätare bebyggelse. Vi är visst framme. Man tror inte att det är sant.

Men det är ingen dröm. Vi har änligen anlänt till Puno. Här bor vi på hostellet med de trevligaste ägarna av dem alla. Vi dricker vätskeersättning, går på toa i lugn och ro och känner att livet inte är så pjåkigt trots allt.

Vi käkar kinamat till middag och Jessica kollar lite ironiskt på mig och säger "grattis på födelsedagen då!" och vi skålar i cola, som vi dricker dagen till ära.