Alla överbeläggningsplatser är fulla, det kommer jourfall med patienter som ändå måste läggas in, samtidigt som någon måste ha ett vak och en annan är väldigt ledsen för att nyss ha fått besked om att cancern har spridit sig. På en annan sal är en hel släkt samlad för att vara med de sista timmarna i livet med deras kära släkting. Tre patienter har sondmat och när den har gått in står droppaggregatet och piper envist tills man kopplar bort det. Larmklockorna ringer och ringer, på olika salar omvartannat. Arbetslistan pockar på uppmärksamhet, kontroller som blodtryck, syrgasmättnad och blodsocker måste tas, helst för en halvtimme sedan. Patienterna måste ju få sig någonting att äta också.
Jag var egentligen färdig med mitt sommarvikariat på fredag, men har blivit beordrad arbete lördag och söndag också. Sånt är livet.
Samtidigt som man är helt slut i huvudet så kan jag inte låta bli att trivas med alla dessa järn i elden. Konstigt nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar